För hyfsat länge sedan jobbade jag på ett hotell i Malmköping som tidigare varit konvalescenthem.
Det var ett byggföretag som köpt verksamheten och Hotel Malmköping såg sitt ljus.
Det hör var runt 2005 och hotellchefen var en man från Österrike med många års erfarenhet från branschen.
Hotel Malmköping var då kanske inte den mest charmiga och spektakulära anläggning i Sörmland men vi försökte göra så gott vi kunde med det som fanns.
Bland annat så skapades det en vinkällare, eller rättare sagt ett vinprovningsrum.
Storytelling var lite på tapeten då och vi tänkte att vi hakar på…
Vi hade hittat ett gammalt porträtt på en herre som jag inte minns namnet på, men han var iallafall under många år föreståndare på konvalescenthemmets tid.
Vi hängde upp hans porträtt i vinprovarrummet och berättade med stolthet att herrn på väggen var en riktig livsnjutare.
Hur han samlade på dyra och fina viner och förvarade dom i källaren. Hur han träffade societeten och avnjöt dessa viner i goda vänners lag i rummet.
En ganska fin historia tyckte vi och det blev genast lite charmigare.
Men vid ett tillfälle när jag hade en visning av hotellet för en person på Försäkringskassan ändrades historien snabbt.
Det visade sig att han under 70-talet skickat patienter till konvalescent hemmet och att han kände till herrn på porträttet.
Det visade sig att herrn var absolutist och avskydde alkohol. Det var även så att han ville förbjuda lättöl på stället…
Nu vet jag inte om vinkällaren/vinprovarrummet finns kvar eller vad som hänt med porträttet, men jag har iaf lärt mig att lite efterforskning kanske är på sin plats när man jobbar med storytelling