Det pratas mycket om fas 3 när det gäller arbetslöshet. Jag har skrivit om svårigheterna för arbetssökande att hitta ett arbete tidigare och nu gör jag det igen. När man nått fas 3 har man varit utan arbete under lång tid och de insatser som görs då ofta är effektlösa. Något som siffror också visat. Och varför är det så?
Det är psykiskt påfrestande att gå utan arbete. Vi utgår ifrån att människor fuskar och ljuger och sätter in kostsamma kontroller som troligen minskar möjligheten för de arbetssökande att få ett arbete. Arbeten att söka skickas ut till de arbetssökande, vilka de måste söka oavsett om de passar eller inte. Ni vet att jag tror på rätt person på rätt plats och med tvång når vi aldrig dit. När den arbetssökande sökt tjänsten ringer man från arbetsförmedlingen och kontrollerar att personen i fråga faktiskt sökt. Något som kan få en arbetsgivare, icke insatt i rutinerna, att fundera – varför behöver någon kontrollera det här? Är personen som söker inte att lita på?
Vi kan inte anta att alla söker arbete utan tvång och därför är systemet tvingande. Jag förstår att kontroller måste finnas men jag tror inte på tvång för att uppnå resultat för problemet är att ingen någonsin får ett arbete om de inte vill ha ett, så egentligen är hela systemet verkningslöst, men kostsamt.
Jag är inte förvånad över att insatser i fas 3 inte fungerar, för hur skulle de kunna? Psykisk påfrestning under lång tid gör att helt andra insatser skulle vara på sin plats och med så mycket fokus på arbetslöshet behöver de sökande troligen en paus från tankarna på att söka jobb. Kanske skulle man satsa på att bygga upp självkänslan igen? Koppla bort tankarna på aktivt arbetssökande och istället lägga tiden på att bygga upp människors självkänsla. Jag är övertygad om att en sådan insats hade fått ut fler i arbete.
Sharing is caring!
